Idunns tankar

Så nu ska det ut och fotas i morgon på första promenaden med hunden. Visar såklart bilderna här om jag får till några bra.

Nedan är en bild som jag visat er tidigare, fast då bara den redigerade bilden. Vilken är finast?

När livet rullar på som vanligt, och man som minst anar det, då händer det. Människor som bara haft en biroll i ens liv kliver plötsligt fram och blir en av de viktigaste delarna i ditt liv.

På samma sätt kan viktiga människor bara försvinna. Man säger alltid att det inte kommer inträffa med just den personen, men det gör det. Det konstiga är inte att det inträffar, det konstiga är att man inte alltid förstår varför eller ens märkte när det avgörande steget togs.  

Under åren har jag såklart förlorat många vänner, men det är bara en av dem som jag saknat och henne saknar jag fortfarande fast att det har gått flera år. Vi pratar ofta om vår tidigare vänskap, och att vi ska försöka hålla kontakten men det blir aldrig så. Vi skrattar gärna åt våra gamla minnen, men vi skapar inga nya, Jag går förbi hennes gamla hus varje dag och fortfarande sticker det till i hjärtat då jag minns hur vi lekte där i trädgården, hur vi sprang, utan några som helst bekymmer och att vi sa att vi alltid skulle vara vänner. "Du och jag för alltid!" brukade vi säga skrattande och den andra höll med.

Varför blev det inte så? Jag saknar dig så mycket ibland att det gör ont.